Nästa gång är det min tur...

Veckan började med att jag skulle åka ner till Varberg.
En lastbil välter full med sand och jag blir stående ett bra tag.
I onsdags krockar två bilar inte långt före våran anländning till platsen och jag lärde mig att aldrig köpa en peugeot.

Men idag tog nog priset.
Efter att grattat mamma som fyller 55 år idag åkte jag och Niclas ut till hans mamma för middag.
Niclas och Fredrik åkte i egen bil för de ska på konsert och jag tog min bil hem.
Mitt på vägen mellan Gränna och Örserum ligger två killar och en söndertrasad moped.
Daniel och Alex som de hette har krockat med "nått".
Om det var ett stor djur eller en bil som smitit visste de inte.
Ena killen ligger i diket och klagar på ryggsmärtor, men han klan man prata med.
En annan ligger mitt i vägen med en stor blodpöl vid huvudet och tänder i.
Han är inte kontakt bar.
En man som bor rakt över vägen ringer ambulansen och instukrionerna som ges över telefon är att knäppa upp hans hjälm så han får luft, prata lugnt med honom, håll honom varm och han får inte röra på sig.
Inte det lättaste när det enda han vill är att försöka resa på sig.
Killen spottar blod och bilarna börjar köa, alla ska ju givetvis komma fram och titta på, precis som jag säkert med gjort.
En räddningsbil kommer. och en brand bil. och en ambulans. och en till. två polis bilar.
och mitt i detta står jag.

Pisse nödig som en gris.

Niclas ansåg att jag behövde hjälp om jag skulle komma in i någon slags chock, så han ringer efter sin syster.
Anna och hans mamma kommer dit, men åker lika fort igen, då polisen säger till alla att backa.

Efter ett tag får de in båda pojkarna i ambulanserna och de åker därifrån.
Köerna skingras och jag kan åka hem.


Nästa gång är det nog min tur för en krock.